Så hade Pecka slagit in ett par härliga frisparkar. På Älta IP blåste domaren för full tid. Givetvis stort jubel bland grönklädda tjejer och deras fans. Det var lördagen den 14 september 2019 och klockan började närma sig 15.00. Stuvsta var tillbaka i fotbollens förbundsserier!

 

Under helgen avslutades säsongen. Kanske börjar en och annan redan längta till april och en spännande ny  säsong. Men vi gör istället tvärtom och tänker istället blicka tillbaka mot det som vi kanske kan kalla Stuvstas ”storhetstid”. I varje fall så här långt.

 

Vi kan nästan sätta datum på när resan började. Det var i augusti 2007 och platsen var färjan hem från Visby. Vi hade mött Dalhem och fått se deras firande av seriesegern. Matchen förlorade vi med 2-1 men vårt spel var det bästa på hela säsongen. Någonstans där i samtal mellan tjejerna föddes en dröm om att spela på en högre nivå.

 

Vad man skall veta var att stämpeln på Stuvstas damer var ett ”evigt” division 3 lag. Under mer än 10 år hade laget spelat i samma division. Aldrig ens nära en serieseger men man hade heller inte varit nära att åka ur. Men drömmar kan förändra en hel del. Fast det kan ta lite tid. För Stuvstas tjejer tog det  2 säsonger.

 

Säsongen 2008 blev inte vad vi hoppats på. Visst fanns vi med i topp 3 hela säsongen. Det fanns en del skador i laget. Men framförallt fick vi sällan anfallsspelet att fungera som vi önskat. Beskedet att Tony inte skulle träna  laget den följande säsongen var ett dystert besked och jakten på en ny tränare blev besvärlig. Men talesättet säger ju att efter regn kommer sol. Och så blev det ju.

 

Kring årsskiftet fick vi in några nya spelare av kategorin ”vi har varit med förr”. Från Eskilstuna United kom Ida Linn Matts. Hon hade allsvenska meriter men var nog mest känd som vass yttermittfältare i division 1, som på den här tiden bestod av två serier.

Man skulle kunna säga mycket om Ida Linn. Till exempel att vår nuvarande tränare Oskar lär ha uttryckt ”Vad skall hon göra i division 3?” Jo det skulle han få se, men för den här historien är faktiskt det viktigaste att hennes sambo heter Johan Bennäs. Och han var ju nästan jämt med när tjejerna spelade och såg även många träningar.

 

Vi var framme i mars 2009 när Johan tog över som tränare. Första träningsmatchen var mot Tyresö DFF.  I omklädningsrummet meddelade Johan att vi skulle spela 4-3-3. Stuvstas tjejer hade ju spelat 4-4-2 sedan stenåldern. Men tjejerna var med på noterna. Vi förlorade matchen knappt men vann mycket självförtroende. Den här säsongen skulle det bli åka av.

 

På förhand var vi och FOC Farsta favoriter till seriesegern. Möjligen skulle Älta kunna också kunna blanda sig i toppstriden. Favoritlagen radade upp segrar under seriens inledning. Jag tror det var i femte omgången som vi mötte Farsta på bortaplan. Där blev det förlust med

3-1 och Farsta hade kopplat ett grepp om seriesegern. Övertaget tappade man delvis när man i en av de sista vår matcherna föll mot Älta. Dock behöll man serieledningen med en klart bättre målskillnad.

Hösten kom och topplagen fortsatte att vinna sina matcher. När vi mötte Salems FF slog vi föreningens målrekord för division 3 när vi vann med 8-0. Nöjda tjejer? Inte alls. Det osade faktiskt svavel i omklädningsrummet efter matchen. Man tyckte att vi missat för många chanser i jakten på Farstas målskillnad. Så fungerar vinnarskallar.

 

Hemmamötet mot Farsta väckte ett intresse långt utanför de båda lagen. Stff valde till och med att tillsätta assisterande domare. Inget vi tidigare upplevt i division 3. Och det blev en härlig fotbollsmatch där våra tjejer visade var skåpet skulle stå. Med segern hade vi äntligen tagit över serieledningen.

 

Men ingen tog ut någon serieseger i förväg. Alla räknade med att serien inte skulle avgöras förrän i sista omgången när vi skulle ta emot Älta. Fast så blev det inte. Vi var på Enskede IP och mötte Enskede FF. Vi ledde med 4-0 straxt före paus när telefonen ringde. Huddinge hade besegrat Farsta. Men som sagt inget tas ut i förväg. Som ledare fick vi yppandeförbud samtidigt som en kurir skickades iväg för att handla bubbel.

 

Det kändes som andra halvlek aldrig ville ta slut. Men till slut kom ändå slutsignalen och korkar flög i luften och jublet bland tjejerna och fansen var förstås av det vildare slaget. Till slut fick vi själva fira på sätt som vi sett Dalhem göra två år tidigare. Nu väntade nya äventyr i en högre serie. Men det återkommer vi till i nästa avsnitt.

/Bengt Ericson